Den 17 februari 1920 var en kall vinterdag i Berlin. Tyskland befann sig fortfarande i ett tillstånd av kaos efter första världskriget. Kejsardömet hade fallit, ekonomin var i spillror och tusentals människor drev omkring utan arbete eller framtid. Kriget hade lämnat djupa sår, inte bara i städerna utan också hos människorna.
Den dagen stod flera personer vid Landwehrkanalen när de plötsligt såg en kvinna kasta sig ner i det iskalla vattnet.
Kvinnan gjorde inget motstånd när hon drogs upp. Folk sa att hon skrek inte. Samt hon bad inte om hjälp.
Hon verkade snarare besviken över att fortfarande vara vid liv.
Polisen tillkallades och kvinnan fördes till ett sjukhus innan hon senare placerades på mentalsjukhuset Dalldorf, som idag heter Wittenau. Där började ett av 1900-talets mest förbryllande mysterier.
Okända kvinnan i Landwehrkanalen Anastasia Romanov
Ingen visste vem hon var.
Kvinnan hade inga identitetshandlingar.
Samt hon bar inga brev.
Hon hade inga pengar.
Hon sade nästan ingenting.
När personalen frågade efter hennes namn svarade hon inte.
När de frågade var hon kom ifrån möttes de av tystnad.
Ville inte ens berätta vilket språk hon talade.
Läkarna beskrev henne som svårt deprimerad. Hon var mager, blek och verkade ständigt rädd. Samtidigt lade de märke till något ovanligt. Trots att hennes kläder var slitna och enkla uppförde hon sig inte som en vanlig patient. Hon satt med rak rygg, åt långsamt och använde besticken på ett sätt som några ansåg vittnade om en mycket god uppfostran.
Det var förstås en subjektiv iakttagelse. Människor kan lära sig bordsskick i många olika miljöer. Men för personalen blev det en av de första detaljerna som fick dem att fundera över vem hon egentligen var.
Eftersom hon vägrade uppge sitt namn kallades hon bara Fräulein Unbekannt – ”den okända fröken”.
Under månaderna som följde fortsatte hon att vara tystlåten. Hon deltog sällan i samtal med andra patienter. När någon ställde frågor svarade hon ofta med enstaka ord eller inte alls.
En sjuksköterska berättade senare att kvinnan ibland verkade försvinna in i sina egna tankar under långa stunder. Hon kunde sitta helt stilla och stirra ut genom fönstret i timmar.
Men ibland hände något märkligt.
När hon trodde att ingen såg henne började hon bläddra i tidningar.
Inte vilka tidningar som helst.
Hon stannade ofta vid fotografier av europeiska kungligheter.
Enligt några vittnesmål blev hon särskilt intresserad av bilder på den ryska kejsarfamiljen. Om dessa berättelser är helt korrekta är svårt att avgöra i efterhand, eftersom flera vittnen lämnade sina uppgifter långt senare när mysteriet redan hade blivit känt. Men sådana berättelser bidrog till att skapa bilden av att kvinnan hade en särskild koppling till Romanoverna.
En av patienterna känner igen henne
En dag ska en annan patient ha sagt:
”Hon ser ut som en av tsarens döttrar.”
Det är omöjligt att veta om orden verkligen föll just så. Men berättelsen återkommer i flera senare skildringar och blev en del av myten kring Anna Anderson.
Vid den här tiden cirkulerade rykten över hela Europa om att någon eller några av tsarfamiljens barn hade överlevt avrättningen i Jekaterinburg. Bolsjevikerna hade lämnat motstridiga uppgifter om vad som hänt. Först meddelade de att tsaren hade avrättats. Senare kom olika versioner om familjens öde. Den osäkerheten skapade ett utrymme där rykten kunde växa.
I exil levde hundratusentals ryssar som förlorat sina hem och sin ställning efter revolutionen. Många av dem ville tro att åtminstone ett av kejsarbarnen hade räddats. Hoppet levde vidare, trots att det saknades säkra bevis.
Den okända kvinnan blev därför intressant.
Inte för att hon själv sade att hon var Anastasia.
Det gjorde hon faktiskt inte.
Åtminstone inte till en början.
Det är en detalj som ofta glöms bort.
Det var i stället andra människor som började spekulera om hennes identitet.
En av de första var en rysk emigrant som tyckte att hennes ansiktsdrag påminde om storfurstinnan Tatiana. En annan menade att hon snarare liknade Anastasia. Diskussionerna spred sig bland de ryska emigranterna i Berlin.
Anastasia förnekar inte sin identitet
När kvinnan konfronterades med teorin förnekade hon den inte.
Men hon bekräftade den inte heller.
Den tvetydigheten skulle följa henne under resten av livet.
Ju fler som besökte henne, desto fler började lägga märke till sådant de ansåg märkligt.
Hon hade flera ärr på kroppen.
Ett av dem satt på huvudet.
Ett annat på foten.
Några besökare menade att skadorna kunde ha uppstått under massavrättningen i Jekaterinburg.
Andra påpekade att miljontals människor hade ärr av helt andra orsaker och att sådana slutsatser därför var värdelösa som bevis.
Det var ett återkommande mönster genom hela historien om Anna Anderson.
Nästan varje omständighet kunde tolkas på två helt olika sätt.
För den som ville tro blev varje detalj ett bevis.
För skeptikern var samma detalj bara ett sammanträffande.
Och det var just därför mysteriet levde vidare i över sjuttio år.
Ingen visste då att den tystlåtna kvinnan på mentalsjukhuset snart skulle få ett nytt namn.
Ett namn som skulle bli känt över hela världen.
Anna Anderson.
1 svar på ”Kapitel 2 – Den okända kvinnan i Landwehrkanalen (Anastasia)”